Handens heliga tecken

 Se handens heliga tecken

I denna blogg kan även olika gästförfattare publicera sig, det har hänt tidigare. Nu ger jag turen till min hustru Irina Granlund som här skall berätta om de olika tecken vi ibland kan se så kallade heliga män och kvinnor gör inom kyrkokonsten. Det i dag bland ungdomen populära "djävulstecknet" är bara ett av dem och som nu har en helt annan betydelse och används inom helt andra förhållanden.

Irina eller som det i hennes pass står Iryna är bördig ifrån Ukraina och satte sin fot för första gången här på Åland den 23 september år 2021. Vi gifte oss i november samma år och hon heter numera Granlund. Hennes tidigare namn var Khaled och flicknamnet var Levchuk. Irina publicerar sig gärna även på Facebook men hennes namn kan tyvärr där inte skrivas med latinska bokstäver emedan denna organisation Facebook tekniskt förbjuder en sådan ändring så namnet finns för evigt med kyrilliska bokstäver. 

Inina har en gedigen universitetsutbildning inom konst, antik och design samt kyrkohistoria. Hennes kunskaper förde henne in i Ukrainas television kanalerna 1 och 2 och där arbetade hon i 12 år närmast inom programblocket "Den glömda världen". Programmen var internationellt omfattande. De kunde innehålla inslag om Tor Heyerdals forskningsresor, kannibaler i den karibiska övärlden, samebefolkningen på Nordkalotten, samurajernas stridskonst, valarna i Atlanten och vikingarnas färder till Amerika. 

Jag var under min korta tid i Kiev med som åskådare i studion då två inslag bandades. Bandningen går så till att en programledare ställer olika frågor och Irina besvarar dem i två timmars tid. Från dessa intervjuer klipps sedan in korta sekvenser som sedan redigeras in i olika programpunkter, därför kan även i dag kan hennes inslag återfinnas i olika nyproducerade program. Oj, kan någon väninna skriva till henne från Bulgarien, jag såg dig nyss i ett program!

För tre år sedan väckte jag Irinas intresse för att publicera sig i julboken Sanct Olof . Jag tycker du skall skriva om handens olika tecken som jag själv funderat på i många år. Vad betyder dessa undrade jag många gånger. Artikeln ingick så i Sanct Olofs utgåva år 2024 och vi kan nu publicera innehållet här. Var så goda!

- Både när vi besöker gamla och moderna kyrkor ser vi vackra bilder ur Bibelns berättelser. De berättar om Jesu Kristi jordeliv, hans lärjungar, apostlarna och de olika helgonen. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med ikoner och bilder i ortodox tradition i våra kyrkor. Om man tittar noga på ikonerna kan man se att handgesterna varierar för de personer som avbildas på ikonerna. I den ortodoxa ikontraditionen har varje handgest sin egen innebörd och betydelse. 

En ikon är en helig kristen målning fylld med mening och betydelse. Den är föremål för strikta skrivregler, så kallad religiös kanon, alltså rättesnören, regler.

Ikonen skildrar alltid verkliga, inte fiktiva personer och händelser i den heliga kristna historien. Ikonen vill understryka sambandet med historien. Den försöker förmedla både det inre tillståndet hos de avbildade helgonen och samtidigt skildra de olika händelser som är kopplade till gesternas symbolik.

Handgesterna intar en betydande plats på ikoner med Jesus Kristus, apostlarna, jungfru Maria och helgonen. En ikonmålare skildrar aldrig sitt motiv "bara som det faller sig" som en godtycklig sak, utan varje detalj i bilden av fingrarna på ikonen är symbolisk och har sin egen ursprungshistoria. 

Under århundradernas förlopp har en viss kanon utvecklats i beskrivningen av helgonens handgester. Några av personernas handgester har en uråldrig betydelse och härstammar från det antika Rom.

I det verkliga livet kan vi av handgester gissa oss till personens känslor, önskningar, tankar och humör. Detsamma gäller inom ikonkonsten. Ikonen ger en bild av de känslor helgonen uttrycker. men förutsättningen är att bilden förklaras korrekt. När man betraktar en ikon, en avbildning av Jesus Kristus ser vi hans välsignande gest. Högra handens fingrar är böjda till välsignelse och formar de grekiska bokstäverna iota (1) och chi (x), det vill säga begynnelsebokstäverna i Jesus Kristus. 

Om man granskar den traditionella bysantinska ikonen kommer man inte att finna den gesten där, utan vi kommer att upptäcka att Kristi hand har en något annorlunda gest: tummen och lillfingret möter varandra och de övriga fingrarna är oböjda. Enligt historikerna symboliserar denna gest inte en välsignelse utan Frälsaren avbildas medan han håller ett tal. Även förkristna porträttmålare introducerade denna gest för  att indikera början på ett offentligt tal. Redan i det gamla Assyriern, Egypten och Indien var det brukligt att använde fingrarna för att återge ansiktsuttryck och för att förstå talaren, Man kan även i Medelhavsområdet under antiken ana denna tradition. Då grekiska och romerska talare steg upp i talarstolen bjöd de till tystnad med en speciell gest: för att fånga uppmärksamheten höjde de sin hand med böjda fingrar och under hela talet gestikulerade de på ett speciellt sätt.

Den Gudstalande handen 

Så välsignar ortodoxa präster och biskopar än i dag: handens fingrar är böjda så att de bildar bokstäverna ICXC - de första och sista bokstäverna i namnet Jesus Kristus. Pekfingret och långfingret bildar ett C. Tummen korsas med ringfingret till bokstaven X och lillfingret är bokstaven C. detta tecken kallas också "Malax" efter ett ord i grekiskan som beskrev denna gest på 1500-talet. 

Föreställ dig en ikon av Frälsaren. Troligtvis kommer du att komma ihåg Jesu välsignelsegest på ikonerna. Fingrarna på Kristi högra hand eller helgonet är böjda på ett sådant sätt att de liknar de grekiska bokstäverna I och X, som betyder "Jesus Kristus".

Den sataniska bocken

I dag förknippas den här gesten med rockkonserter och uppfattas ibland som en satanisk symbol. I antiken hade den en helt annan betydelse; då betydde den alltid "var extra uppmärksam". På ikonen indikerar pekfingret i denna gest Frälsarens gudomliga natur, och lillfingret indikerar den mänskliga naturen.

Jag talar 

Pek och  långfingret böjs upp. Lillfingret och ringfingret böjs och pressas mot handflatan. Tummen höjs antingen helt enkelt upp eller trycks mot ringfingret. Denna gest betyder direkt tal, talets ögonblick.

 Maria av Egypten, 344-421 e.Kr, med korslagda händer

Detta är en bild av ett kors. Med denna gest uttrycks tillhörigheten till Jesus Kristus och bekännelsen till hans död på korset. Med en sådan gest skrivs till exempel ofta den ärevördiga Maria av Egypten. I den ortodoxa kyrkan är det även brukligt att korsa armarna vid emottagandet av nattvarden.

Händerna ihop, Guds moder, "Mjuka upp onda hjärtan"

Handflatorna är vända mot varandra. Ännu i dag lägger vi intuitivt händerna i denna gest och vänder oss till Gud och de heliga i bön. Sedan urminnes tider har innebörden av denna handposition inneburit bön. Du kan se denna gest på ikonen för Guds moder, den står för, "Mjuka upp onda hjärtan".

Handen på hjärtat betecknar den innerliga bönen som har kännetecknat helgonets liv

Bilden av en hand på hjärtat är en återgivning av innerlig bön. Det betyder att detta helgon tillbringade lång tid i bön till Jesus. Innerligheten kan likställas med de gamla eremiternas tillbedjan.

Maria från Magdala med ett myrrakärl i händerna

Vad helgonet håller i handen spelar en speciell roll. Utifrån det kan man se på vilket sätt helgonet förhärligades eller vilken tjänst hen utförde på jorden. Sankta Maria Magdalena, en av kvinnorna som kom till Jesu kropp med myrra, avbildas med ett myrrakärl i händerna. 

Två öppna händer och ibland avbildas händerna med öppna handflator upphöja mot himlen, som i Guds Moder-ikonen bredvid. Gesten berättar för oss att Guds Moder ber för hela mänskligheten om nåd för alla människor.

Vissa forskare menar att denna gest signalerar mottagande av nåden, andra ser gesten som en bön och vädjan till Gud.

Genom att känna till dessa gester som används i ikoner i ortodox tradition, kommer du att kunna förstå den dolda innebörden i de synliga tecknen. Ikonerna blir mer innehållsrika. Förutom gesterna är ikonmåleriet fullt a andra viktiga symboler. Ett exempel som redan nämnts är att föremålen som helgonen håller i händerna som bär på betydelse. Ett annat är användningen av olika färger i kläderna och andra detaljer i östortodox ikonografi. Ju mer du vet om gesterna desto mer kommer du att förstå av de tankar som Jesus och helgonen genom tiderna vill förmedla till oss. Du kommer förmodligen också att få ett större intresse för allt det heliga och för skildringarna av Jesu liv och helgonens budskap.

Irina Granlund här presenterad med namnet Iryna Khaled i ett av programmen i Ukrainas television kanal 2 + 2

Källor; Författarens personliga arbetsarkiv samt Marcus Fabius Quintilianus som är författare till den mest kompletta läroboken " Institutio Oratoria" vad gäller gesterna i den grekisk-romerska världen.

I Godby den 25 augusti år 2025

Irina Granlund

Nedtecknat och som idégivare

Johan G. Granlund

Olvon i hagen

En dag då jag och min hustru Irina vandrade runt i området runt Sunds kyrka hajade Irina till och sade; oj oj här är ju kalina! Har ni kalina på Åland ? Varför inte det frågade jag, vi har ju de flesta lövträd och buskar här som finns i Norden, ja många fler skröt jag. 

Då vi sedan for hemåt samtalade vi i bilen och fortsatte hela kvällen om vår upptäckt. Vi brukar gilla att spåna på ord och dess härledning emedan många ukrainska och svenska ord liknar varandra men här fanns ingen likhet. Men frågade jag, vad heter olvon på ryska? Jo kalinka sade hon. Men vad i världen det är ju en sång med Viktor Klimenko! Kalinka kalinka kalinka moja. Jag knappade in låten på Youtube och lyssnade.

Olvonbusken i närheten av Sunds kyrka och bloggredaktören som här beundrar dess blommor. Visst hade jag hört talas om olvonet, den finns ju i en fin visa vid namn "Visa i midsommartid", som börjar: Du lindar av olvon en midsommarkrans.... Den skulle ju finnas med bland de sju blommor den unga mön plockade under midsommaren. 

Irina berättar vidare att i den ukrainska kulturen finns otaliga berättelser och lyriska sånger, ja mytiska drömmar om samma olvonbuske med sina vita kantblommor och blodfärgade bär med hjärtformade kärnor. Det är då frågan om den bärförande varianten vid namn skogsolvon och som är Ukrainas nationalträd. Den trivs bäst i vattenrika områden och i närheten av bäckraviner och vattenkällor, man kan finna den i lundar och på ängar. I djupa skogen ser man den sällan. Busken sprids inte via fåglar och vind utan via sina rotsystem.

För att få den att växa i trädgården måste den planteras. Man finner den i närheten av gamla gårdar och torp, invid kyrkor och kapell. Intill kyrkor kan den finnas både på östra och på västra sidan. Dess bär har den blodröda färgen, dess kärnor har hjärtats form.

I den ukrainska folktron finns olvonet med i de flesta av livets skeden. Ja, man går så långt att man säger: Utan olvon inget Ukraina, den är en symbol för hela landet. Den hänger med i livets alla skiftningar, vid vaggan, under uppväxtåren och  ungdomstiden, i det äktenskapliga livet, på ålderdomen och invid graven.

Olvonbärets ukrainska namn "kalina" kommer ifrån det protoslaviska ordet "kality" som betyder att temperera och värma, för dess likhet med det glödheta järnets färg vid smide. 

En gång i tiden representerade olvonet universums födelse och var en symbol för den brinnande treenigheten: solen, månen och gryningen. Dess namn symbolik finns i tecknet för evigheten - cirkeln som en liggande åtta.

Olvonblomman finns med i fästmansgåvan, på broderade dukar och på kläden då den symboliserar ömhet, kärlek och familjelycka, och därför kallas olvonträdet bröllopsträd. Den finns inflätad i brudkronan där den symboliserar den rena oskulden och den flickaktiga skönheten och kvinnligheten. De älskande tu skall svära sin tro på en dikesbro byggd av olvongrenar. Talmannen i äktenskapsarrangemangen bär med sig en olvonkvist.

Olvonet symboliserar även moderligheten, ja busken själv och bären är barnen. Den är en symbol för hemmet, för föräldrar och hela släkten. En sådan buske nära barndomshemmet är inte bara en skönhet utan fungerar även som hemmets beskyddare.

I kyrkan berör prästen med en olvonkvist kyrkobesökarens bröst och bringa. Vid dopet lägges olvonkvisten i dopfuntens vatten. På den dödes kista ligger olvonblomster och i kistan kan ingå olvonvirke. 

I strid var bågskyttens båge och pilar av olvon. Den är en symbol för mod, för den som i striden ger sitt liv för fäderneslandet. I Ukraina är den en symbol för äkta kosackblod.

Då man på nätet slår upp en fråga om olvonet och ess spår i vår gamla folktro får man märkligt nog inga svar. Berättelser om olvonet lyser här i vår kalla nord totalt med sin frånvaro Däremot finns den i "Vår flora" uppräknad bland alla andra buskar i en lund och på en löväng. Vi får kort och gott veta att dess vetenskapliga namn är Viburum opulus och är en buske som blir två till fyra meter hög. I en gammal ordlista såg jag att man kallade dess bär kalvbär och i en annan björkbuske. Någon påstod att de är giftig och att man rekommenderade intag av högst tio bär och att man bör vara beredd på läkarbesök om man åt flera än så. Senare tids forskning har dock visat att detta inte överensstämmer med verkligheten. 

På finska kallas busken "koiranheisipuu". Detta enligt en sägen från Karelen där man funnit att hundar äter av de frusna bären. Den finske folklivsskildraren Elias Lönnrot har berättat att man där gjorde vinäger och konjak av bären.

Likör tillverkad av olvonbär i Ukraina

I Ukraina ingår olvon produkter på frukost- och kvällsbordet, i fest och vardag. Ja den är även en bland hemapotekets produkter. Irina berättar följande; Viburnum är en riklig källa för framställning av olika dryckesprodukter och tinkturer. Dess unika egenskaper gör att dessa drycker inte bara är behagliga till smaken utan också användbara för hälsan. Dessa tinkturer innehåller en enorm mängd vitaminer och olika spårämnen såsom järn, mangan och kalium. 

Paj med olvonbär

Förfäderna kände till de helande egenskaperna hos olvonet och använde dem inte bara i sin behandling, utan även som läcker fyllning i pajer och piroger. Det var en fröjd för de ukrainska hemmafruarna att samla in viburnumbär efter den första frosten. Det är just då efter infrysningen som den karaktäristiska bitterheten försvinner och den fina smaken framträder. De gamla recepten på dessa produkter är bevarade och överföres från mormor till mor och barn. 

Jag hade förmånen att i julboken Sanct Olof år 2024 få beskriva olvonets underbara historia och Irina  gav mig mängder av information om detta bär.

Lindat i Godby den 23 augusti år 2025

Johan G. Granlund

Älggräs i vår hage

 

I den åländska naturen finns älggräset överallt. Den växer i överflöd på alla dikesrenar längs våra vägar. Nutidens människor håller den som ett ogräs som skall bekämpas och lien går hårt fram med den invid vägen. 

Här, på vår gård ståtar den och jag har först nu blivit införstådd med dess underbara egenskaper, dess tusenåriga historia i Norden ja bland folk och stammar runt hela jorden. Låt oss ta en närmare titt på den och höra vad expertisen säger. Jag behövde inte gå långt, min hustru Irina visste berätta mycket. 

Vissa odlar den i sina trädgårdssängar, blir en högväxande vacker häck som stöter bort myggor. Den luktar väldigt gott av honung och det blir omedelbart tydligt varför den kallades skandinavisk vanilj eller vikingaört vilket de använde långt innan de hade kryddor från öst som vanilj och saffran.

Älggräs (Filipendula ulmaria L.) älgört, är en ört i släktet älggräs i familjen rosväxter. Den högväxta arten har små vita och starkt doftande blommor. Blommor och blad innehåller salicylsyra, och arten har använts både i medicinskt syfte och som smaksättning av drycker.

Älggräset är ganska högväxt art omkring 1-2 meter som vanligen inte blommar efter midsommar. De gräddvita blommorna, som har fem kronblad, sitter i breda knippen och är starkt doftande Trots att blommorna saknar nektar lockar doften stora mängder insekter, som bara för pollen med sig. Doften kommer av kronbladens innehåll av doftämnet salisylaldehyd, även kallad spireaolja. Blommorna och bladen luktar olika på grund av att de innehåller olika doftämnen. 

I Nya Åland kunde man för en tid sedan läsa om huru man kunde göra saft på älggräs. Recept medföljer. Många gör även saft av älggräset på samma vis som med fläder. Läskande sommardryck.

Vid hembryggning av öl kan älggräs tillsättas för att ge det en bättre arom. 

Vi skall här ta upp den medicinska sidan av älggräset. Irina berättar att redan de gamla vikingarna använde älggräs främst för medicinska ändamål. De använde det för att behandla en mängd olika sjukdomar som reumatism, feber, förkylningar, astma, högt blodtryck, diabetes och olika hudsjukdomar.  De värdesatte dess förmåga att lindra ledvärk, minska inflammation och bekämpa förkylningar. Ja man sade att älggräset botade fyrtio sjukdomar. 

Visste ni förresten att denna medicin, Aspirinet, härstammar ifrån älggräset. Älggräset innehåller salicylsyra och utav det utvinns acetylsalicylsyra nämligen aspirin. För mig var det en nyhet. 

Aspirerat i Godby den 29 juli år 2025

Johan G. Granlund

Att sila filbunke

 

Detta är en äkta finsk filbunke i dag, av Valios tillverkning. Det finns även en blå variant som är aningen magrare. Åtminstone vi fyrtiotalister har ljuvliga barndomsminnen av att mor  "silade filbunke" och satte dem i farstuns skafferi. Detta var tiden före kylskåpets tid då skafferiet i farstun var fylld av mat och dessa filbunkar.

En gammaldags filbunke av Riihimäki Glas-Riihimäen Lasi fabrikat. Denna bunke har jag kvar från min barndomstid på Norrgårds i Finby. På loppis kan man säkert hitta flera även i dag. Filbunken avnjöts med sked och på filen skulle man strö kanel och socker. 

Nu långt efteråt har jag börjat fundera på ett par ord i detta sammanhang "sila" filbunke och "pinkunka". Varifrån kommer detta med att sila filbunke och vad är pinkunka för "sla". Jag är intresserad av ords härstamning i svenskan och här hamnade vi rätt in i botaniken. Det finns en växt vid namn Pinguicula och en silehårsväxt Drosera.

Jag minns från barndomen att mina föräldrar beställde pinkunka ifrån mejeriet vilken vi gav till kalvar och grisar. Det var någon slags restprodukt i mejerihanteringen. Grädden hade åtminstone avlägsnats. Men varför heter det pinkunka, är det någon folklig benämning ifrån det latinska namnet pinguicula?

Sila är visserligen ett verb, mor silade ju mjölken strax efter mjölkningen men inte silade hon ju den ännu en gång då den hälldes i bunken. Kan detta uttryck "sila fil" ha något att göra med silhårsväxten vilken man förr använde vid framställningen av det ämne som bildade bottenmjölken? Bottenmjölken var en sked av fil man hade sparat från tidigare filbunkar vilken lades på filfatets botten varefter man sedan fyllde fatet med färsk oskummad mjölk. Jag minns att vi ibland hade sex filbunkar som stod i skafferiet till nästa och därpå följande dag. Av dessa sparade man sedan några skedar för därpå följande filtillredning. 

Vad jag inte kommer ihåg var att varifrån mor hämtade denna bottenmjölk? Hon fick den bara någonstans ifrån byn, eller köpte hon något på apoteket? Jag minns faktiskt inte, plötsligt fanns bottenmjölken bara där i köket i midsommartid för det var alltid på sommaren man åt denna produkt, jag minns aldrig att vi hade filbunkar vintertid. 

Att framställa fil och långmjölk finns omtalat ifrån norra Sverige sedan länge. Här ser vi Carl von  Linnés berättelse ifrån sina Norrlandsresor. Han skriver: Historiskt har tätört kopplats samman med tillverkning av långfil (tätmjölk). Norrlänningarnes kompakta mjölk eller tätmjölk, af andra kallad sättmjölk, är ett af Lapplands nybyggare och ännu mer i Västerbotten samt i nästan hela det öfriga Norrland mycket nyttjadt slag af mjölk, som erhåller på följande sätt: några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles däröfver. 

I Wikipedia berättas vidare om denna metod.

Folkminnesnedteckningar menar att ny långmjölk kunde sättas med hjälp av blad från tätört eller sileshår. Man gnuggade insidan av syrningskärlet med nämnda växtdelar, Dessa växter har enzymer som kan bryta ned mjölkens proteiner och göra den tjock. Alltsedan 1800-talets slut har dock denna folkliga kunskap betvivlats. 

Så här antyds att folk i långa tider har använt sig av dessa växter för mjölksyrning men det kan inte vetenskapligt bevisas. Märkligt! Att man i hundratals år skulle utfört en mjölksyrningsmetod som var till ingen nytta? 

Då man studerar äldre insända folklivsberättelser ser man huru man fordom runtom i Sverige tillredde fil och måhända vi inte här har svaret på mina frågor, vad är sila fil och vad är pinkunka.

I en insänd berättelse ifrån Gästrikland år 1939 läser vi följande: Man satte också tätmjölk (långmjölk). Tätan kunde man ha lånat eller sparat eller någon gång köpt på apotek. Man kunde också få täta genom tätgräs (Pinguicula vulgaris). Tätgräset togs i myrarna på väg till och från fäbodarna. 

Man la tätgräset på ett litet fat och slog över en mjölkskvätt. Det fick så stå ett par dagar eller till tätgräse  had draje åt sig mjölken. Då slog man på ytterligare litet mjölk. När den blev seg och började tråda så spädde man på med mjölk ännu en gång. Sedan fick det stå ytterligare ett par dagar eller tills det översta lagret tätnat. Detta tog man och beströk ett tråg med och slog i mjölk, Det undre tunna och rena lagret fick djuren. I vanliga fall tog man själva tätgrädden och satte ny tätmjölk på. 

Jag tror att vi här har svaret på mina frågor. Att sila fil och varifrån kommer ordet pinkunka. 

I ett äldre diskussionsforum samtalar lärda herrar om användningen av Pinguiculaväxten vid tätmjölkstillverkning.

Herr E. Almquist: Det uppgifves att tätmjölk åstadkommes derigenom att man med Pinguicula-örten ingnider de kärl, i hvilka mjölken förvaras. Alla svenskar känna denna metod, men frågar man någon bestämdt, om han sjelf användt den metoden att göra tätmjölk, får man nekande svar. Åtminstone har det alltid gått mig så. Däremot finnes det en annan växt som verkligen tyckes vara använd och det är Drosera. Pinguicula och Drosera äro lika i så fall att deras blad innehålla ett klibbigt ämne, som man lätt kan utdraga med mjölk, och som simulerar det slem, som vi få från långmjölksbakterien. 

Möjligen finns på ytan af bladen hos Pinguicula och Drosera en bakteriegelation, som kan gifva upphof till tätmjölk. Jag har försökt få tätmjölk med sådana ibland men det har inte lyckats mig. kanske behöfves härför husmoderlig talang. Jag vet en person som en gång gjort försök med Drosera och på det sättet fått tätmjölk. Frågan är icke säkert löst, men den gamla uppfattningen kan nog vara rigtig, att tätmjölken är kommen från någon af dessa växter eller från båda. 

Herr M. Sonde´n: Ofta har jag hört omtalas, att man kan erhålla tätmjölk genom att med Pinguicula ingnida de träkärl, i hvilka mjölken skall förvaras. Flera gånger såväl i Norrland som Östergötland har jag t.o.m. fått Pinguicula utpekad såsom den ört genom hvilken tätmjölk kan framkallas. Men vid tillfrågan om den också användts till detta ändamål, har jag städse fått till svar, att tätmjölken framställts genom att öfverflytta en liten qvantitet sådan mjölk i ett kärl med vanlig mjölk eller genom att hälla vanlig mjölk i ett kärl, hvari tätmjölk förut förvarats. För mig har det derföre hittills synts oafgjordt, huruvida verkligen Pinuicula varit användts till sagda ändamål. 

Herr C. O. Sandberg: Jag vill påpeka, att såväl i min hemtrakt af Småland som i Vester-Dalarne, de jag år 1878 var tillförordnad provincialläkare, och der man mycket använde tätmjölk, den åsigten hos befolkningen var gängse, att man fick tätmjölk, då korna gick på betesmarker, der Pinguicula mera allmänt växte. 

En titt i gammalt svenskt ordlexikon säges om tätgräset följande:

Tät-mjölks-gräs. Drosera rotundiafolia. Af örtens användande till tätmjölk.

Tätt, löpe af tätört, hvarmed mjölkkärlen ingnidas, på det att mjölken må löpna. Sedan mjölken en gång häraf fått sin täte, nyttjas blott ett litet skedblad deraf för att täta nysilad mjölk. 

Wikipedias vetenskapliga förklaringar om dessa sileshårsväxter samt utbredningsområde.

Mors skafferi med silade filbunkar glömmer jag aldrig. Oftast åt jag dem med kanel och socker men ibland med stötta brödbitar eller med sirap. 

Silat i Godby den 2 juli år 2025

Johan G. Granlund

Var Beowulf ålänning?

Beowulfkvädet

Beowulf är ett engelskt sagoepos på över 3000 versrader om den geotiske hjälten Beowulf. Sagoeposet anses vara Englands nationalepos. Det är nedtecknat på 700-talet och händelserna kan vara från 500-talet efter Kristus. De äldsta nu bevarade dokumenten lär vara nedtecknade på 1000-talet. 

Eposet ger upplysningar om Sveriges äldsta historia och handlar om den geotiske hjälten Beowulfs öden och äventyr i Skandinavien. Det har under åren lagts fram ett otal teorier om var platsen för hans levnad ligger. 

Då Beowulf handskrift publicerades första gången år 1815 av en Thorkelin ansågs att Beowulfs "geata" var i Götaland. Under årens lopp har olika tolkningar framlagts. Är det i Västgötaland eller Östgötaland, är det Öland eller Gotland eller kanske i det forntida Jutaland? Ännu till dags dato har ingen framlagt bevis för någon av dem. Det finns ingen konsensus i frågan.

Professor emeritus i arkeologi, Bo Gräslund vid Uppsala Universitet, hävdar i sin bok Beowulfkvädet-Den nordiska bakgrunden, att Beowulf kom ifrån Gotland. Denna teori har tillbakavisats av professor Dick Harrisson. 

Enligt Jordanes skulle geoterna kallats för ö-goter, uagoti.

Jag ställer mig frågan varför inte Åland?

Äldre karta över Åland. Vi ser i norr Gete och Gete berg. 

Då man söker uppgifter om sockennamnet Geta får man i de flesta fall reda på att det härleds från att getter i dessa trakter sprungit omkring på bergen. Detta är en ganska trångsynt förklaring och har inte givit anledning för ortnamnsforskarna att visa någon större entusiasm för att taga reda på verkligheten. Det är samma som med orterna Svinö vilka vi har ett flertal av på Åland. Där har man lika lakoniskt härlett namnet ifrån grymtande grisar som befunnits i området. Detta är fullkomligt fel. I fråga om Geta härleds det med största sannolikhet ifrån de "geater" eller götar som fanns i den fornnordiska historien. Detsamma med Svinö där det är fråga om svear.

Att en ort Gete framträder på äldre kartor och att detta namn skulle åsyfta getter är förvånansvärt. Nej, detta namn måste ha en annan betydelse och bör härledas till ett "geaternas land". 

Jag vill här genast framlägga min teori. Den plats Beowulf fanns i måste vara Åland, och sockennamnet Geta är en liten rest, ja ett historiens vingslag. 

Vikingahall, teckning Daniel Westergren

Var på Åland kunde då en Beowulf ha sitt säte?

År 2014 påbörjades utgrävningarna av den förmodade vikingahallen i Kvarnbo. Dessa utgrävningar leddes av doktor i historia Kristin Ilves och föranleddes av ett på 1970-talet ifrån ett flygplan taget infrarött fotografi vilket visade en tydlig ansamling av rester ifrån en cirka 45 meter lång och 25 meter bred byggnad som måste funnits på platsen i äldre tid. Efter att utgrävningarna slutförts kunde konstateras att modern jordbruksteknik har förstört dessa stolphålsrester och i stället framträdde ett otal, ja ett virrvarr av stolphål från mindre husgrunder som legat djupare i marken och därför bibehållits. Detta indikerar å andra sidan på en mycket gammal bosättning och en livlig samhällsaktivitet under den tidiga järnåldern. 

Att det eventuellt funnits en vikingahall på Åland är enastående då man beaktar att det finns endast ett fåtal sådana bekräftade i hela Norden. Detta indikerar att här fanns en stor hövding eller småkung som behövde en hall för offer, religionsutövning och fester. Vi har ju på Åland närmare femhundra forngravfält och under den yngre järnåldern hade Åland en stor befolkning ja en av de stora i hela Norden. Klimatet var här gynnsamt, här fanns säl, fågel och fisk i mängder. 

Den åländske professorn Matts Dreijer kunde redan på 1950-talet konstatera att denna bygd hyst en stor bosättning i äldre tid och han kunde även konstatera ett metertjockt kulturjordslager i närheten av Saltviks kyrka. 

Han berättade även att på en ö vid namn Gamsholm, som finns i inloppet till Kvarnboviken hade han  vid provgrävning på dess topp funnit ett metertjockt brandlager. Detta brandlager härleddes ifrån de stora vårdkasar som varnade samhället för inkommande faror. 

Gamsholm vid inloppet till Kvarnbo

Att Beowulf fanns på en ö kan styrkas genom tydning av fornengelskans "ea" och "au" vilket på skandinaviska omformas till ett "ö". 

Enligt en forskare vid namn Knut Stjerna var Öland förr ett viktigt handelscentrum tillsammans med Gotland. Hans motivering för det är att det måste vara en ö då i eposet talas om "vida vatten" omkring sig och vara mellan dem och svearna, samt att det var två dagsresor till danerna. Jag anser att detta passar bra in på Åland. 

I eposet finns ett uttryck "ealand", vilket skulle hänvisa till ett vattenland typ kustland. Enligt många bedömare härleds namnet Åland ifrån latinets ahwa-land alltså vattenland. I finskan återkommer detta i Ahvenanmaa-ahwaland.

Åland på karta från 1400-talet

Jag har i många år sysselsatt mig med att försöka hitta Ålands plats i Sveriges äldsta historia men kammat noll. Ingenstans finns Åland med jämsides med Öland och Gotland. Man talar endast om dessa två öar. Vad kan detta bero på? Jag har mer och mer börjat luta mig till att vi kanske inte hörde till det Sverige som senare framträdde. Är det så att vi hörde till ett annan maktcentra vars historia är bortglömd? Hörde vi kanske till det östgotiska blocket eller var det så att vi rent av fanns inom danskt herravälde? 

Skandinavien på karta från 1400-talet. Vi ser Sweden och Gothen och Åland mitt emellan.

En annan fråga jag ställt mig många gånger är varför vi inte finns med på runstenar och att ännu har ingen sådan hittats här på Åland förutom det så kallade Birka korset i Sunds kyrka? Var vi helt vid sidan av det svenska väldet trots vår närhet dit? Eller var vi redan då så självständiga att vi hade våra egna styresmän med stark ledungsflotta? Eller var vi inom det Östgotiska blocket? 

Var Åland Beowulfs geata och var det finska nationaleposet Kalevala till största delen härlett från Åland? Ja vad gäller Kalevala var författaren Valdemar Nyman av den åsikten. Han ansåg att Leminkäinen var från Lemland, alltså lemlänningen och att Kalevalas ö Saari var Åland.

Artikeln uppdateras.

Epos-tat i Godby den 24 maj år 2025

Johan G. Granlund

Skomakarsonen från Ilmola som tilldelades det tredje Viktoriakorset - Victoria Cross - del 2

 

Viktoriakorset - Victoria Cross

I ett gästblogginslag ifrån den 30 augusti år 2024 frågade min forskarkollega Mikael Apel ifrån Uppsala sig om det var skomakarsonen från Ilmola i Österbotten som erhöll det tredje Viktoriakorset. 

Nu har en historisk gåta kunnat lösas med modern DNA-teknik och målinriktad släktforskning. 

Här följer så fortsättningen på Mikael Apels artikel om det tredje Viktoriakorset som erhölls efter händelser under Bomarsundskriget i augusti år 1854.

I ett tidigare gästinlägg på denna blogg berättade jag om hypotesen att den William Johnstone som tilldelades det tredje Viktoriakorset, Storbritanniens mest ärofyllda militära utmärkelse, i själva verket var en österbottning som hette Johan Fredrik Lindroth. Han tog sitt liv på ett fartyg i Västindien i augusti 1857 innan han hann få sin medalj och det har sedan dess rått stor oklarhet kring vem mottagaren egentligen var (se t.ex. utdraget nedan från en bok från 2018). I England gick han oftast under namnet John Johnson. Det är också det namn som återfinns i den brittiska flottans rullor, även om han ibland säger sig heta Johnstone. Förnamnet William tycks märkligt nog dyka upp först efter hans död. 

The Mystery Sailor

William Johnstone

One of the earliest awards of the Victoria Cross may have gone to the wrong man. Was the hero William Johnstone, John Johnstone or James Johnson? Or even someone called Johanssen? The mystery probably will never be solved.

The medal was engraved ´Stoker William Johnstone 12 Aug 1854` and it had been awarded for an act of heroism during the Royal Navy´s Baltic campaign. This sailor was supposed to have served in the frigate HMS Arrogant - but no one of that name appears on the ship´s muster list. There were, however, a John Johnstone and a James Johnson on board. John Johnstone is usually credited as the hero, but serious doubts remain. He met a tragic end in 1857 after attacking another sailor. 

Utdrag från boken "Glory and Dishonour" av Brian Izzard från 2018.

I en artikel i Historisk Tidskrift för Finland 2022 presenterade jag och Johan Granlund bevis för att Johnstone var från Finland. Upptäckten plockades upp av Lord Michael Ashcroft, som har den största samlingen av Viktoriakors, utställd i Lord Ashcroft Gallery vid Imperial War Museum i London. Han skrev sedan om detta både i Daily Express den 17 augusti förra året och i januarinumret av "Britain at War", en månatlig militärhistorisk tidskrift. Som ett led i researcharbetet besökte han våren 2024 Åland med sitt team, vilket Johan berättade om i ett blogginlägg i augusti. Men hypotesen som jag förde fram i förra gästinlägget, att Johnstones verkliga identitet var österbottningen Johan Lindroth, hade då inte tagit form och nämns inte i dessa artiklar. 

Hypotesen vilade i ärlighetens namn på en ganska skakig grund. Allt som fanns att gå på var ett födelsedatum i ett dokument från den brittiska flottan, den 6 augusti 1823, och uppgiften i ett ryskt polisprotokoll från december 1854 om att han till de fångar han tagit på Åland hade sagt att han var från Kristinestad, men flyttat till England som mycket ung. En sannolik kandidat var Johan Lindroth, född på det datumet, som försvann från Kristinestad och finländska kyrkböcker strax före 1840 vid en ålder av ungefär sexton år.

Nu verkar dock hypotesen kunna bekräftas med hjälp från oväntat håll - en släktforskare i Australien och en kvinna i Kanada som, utan att själv känna till det, är ättling till Johan Lindroth. Det hela är ganska invecklat, så låt oss ta det steg för steg. 

På Wikipedia stod tidigare att William Johnstone lämnade en fru och son efter sig, Caroline och John William, och att familjen bodde i St Germans i Cornwall i England (innehållet på Wikipedia har nu ändrats i linje med vad som redogörs för här). Via släktforskningssajten Ancestry kom jag i kontakt med en släktforskare i Canberra i Australien, Jean Ffrench. Hon har denna Caroline i sitt släktträd, men trodde inte på uppgifterna om Johnstones familj. Hon engagerade sig också i sökandet efter William Johnstones verkliga identitet och om de på något sätt kunde gå att bekräfta att han och Johan Lindroth verkligen var samma person.

En viktig ledtråd i sökandet var en notis i en brittisk tidning i oktoer 1857 om det ödesdigra intermezzot ombord på HMS Brunswick i Västindien. I den framgår att William Johnson, som han här kallas, lämnade efter sig hustru och tre barn. detta är dessutom sannolikt den första gången som Viktoriakorsmottagaren sägs ha förnamnet William, vilket sedan kom att bli hans namn i officiella källor.

Artikel i Hampshire Telegraph and Naval Chronicle den 24 oktober 1857

Den andra viktiga ledtråden var att det i brittiska flottans rullor uppges att Johnson, när han tjänstgjorde på HMS Reynard mellan maj 1849 och februari 1852, i huvudsak i Sydostasien, avsatte en del av sin lön till sin hustru Eliza.

Utifrån dessa båda ledtrådar kan man efter en del sökande sluta sig till att Johnsons hustru måste ha varit en Liza Littlefield, född 1827 i Southsea, en stadsdel i Portsmouth - och alltså inte den Caroline i Cornwall som uppgavs på Wikipedia. Enligt 1861 års engelska folkräkning, när hennes make varit död sedan några år, bodde Eliza tillsammans med sina föräldrar och sina tre barn, John, Eliza och Frederick, i Alverstoke, vid Portsmouth. Man kan notera att de båda sönerna bär Johan Fredrik Lindroths båda förnamn. 

Utdrag ur 1861 års engelska folkräkning, Alverstoke i Hampshire, England, med familjen Littlefield-Johnson.

Märkligt nog tycks ingen tidigare ha kopplat ihop de här båda ledtrådarna och slutit sig till att Eliza Littlefield var hustru till den John Johnson som dött i Västindien. På Ancestry finns ett drygt fyrtiotal släktträd där Eliza Littlefield ingår, men i samtliga av dessa angavs (innan dessa nya uppgifter blev kända) att hon var gift med endera av två andra möjliga John Johnson. Båda dessa bodde också i Portsmouth och dog, på något år när, samtidigt som Johan Lindroth. förväxlingen är förståelig eftersom det inte är särskilt lätt att sluta sig till att den make man egentligen letar efter begravdes till havs i Västindien och dessutom i officiella källor går under namnet William Johnson eller Johnstone. 

Eliza Littlefield gifte sig ytterligare två gånger, överlevde även dessa båda makar, och dog faktiskt först 1919. Hon kan genom åren inte ha pratat särskilt mycket om in förste make. Då skulle hans identitet oh bakgrund knappast i dag vara föremål för så mycket spekulationer men man kan samtidigt förstå hennes kluvenhet att tala om någon som å ena sidan tilldelats Viktoriakorset och å den andra begått självmord efter att ha attackerat en av sina skeppskamrater med kniv. 

Hur kan man då vara säker på att den John Johnson som var Eliza Littlefields förste make verkligen var Johan Lindroth? Det är här som DNA-analys och släktforskning kommer in i bilden.

Via Ancestry kontaktade Jean Ffrench en av Johan Lindroths förmodade ättlingar, en kvinna i Kanada vid namn Terry Burns, och berättade om den hypotes vi hade. Terry har Elizabeth Littlefield i sitt släktträd, men hade inte kopplat ihop henne med Viktoriakorsmottagaren Johnstone och hade inte heller någon Lindroth i sitt träd. Jean fick ganska snabbt ett svar som började "Okay, so this is Crazy". Terry hade sökt på namnet Lindroth i de släktträd som tillhörde DNA -matchningar till henne. En av matchningarna, som också råkar bo i Kanada, hade i sitt träd en Maria Lindroth. Denna Maria Lindroth visade sig vara en dotter till Johan Lindroths yngre bror Gustav Adolf. Som jag berättade om i det förra gästinlägget emigrerade Gustav Adolf år 1900 till Amerika och flyttade till sin son som bodde i Michigan. Det finns alltså en DNA-kopplineg mellan en sannolik ättling till Johan Lindroth och en ättling till hans yngre bror. Jean Ffrench och jag redogör för den här upptäckten i en artikel "New evidence about the identity of William Johnstone VC" i det senaste numret av "The Ancestral Searcher", en genealogisk tidskrift som ges ut i Canberra i Australien. 

Inramad bild från 1857 på Bythesea och Johnstone tillhörande Merv Richards.

Efter att artikeln publicerades har Terry Burns kommit i kontakt med ännu en DNA-matchning. Merv Richards i Salisbury i England. I hans släktgren har historien om William Johnstone och hans Viktoriakors faktiskt överförts från generation till generation. Merv har själv försökt lösa mysteriet med sin förfaders bakgrund, men fastnat på uppgiften att Johnstone uppgav sig vara född i Hannover i Tyskland. När Merv tittade närmare på var Ancestry placerade hans etniska bakgrund fann han att en del av den mycket riktigt fanns i Österbotten. Tydligare stöd går knappast att få för att Johan Lindroth verkligen var "the mystery sailor" William Johnstone. 

Bevisen borde vara tillräckligt övertygande för att man i förteckningen över mottagare av Viktoriakorset ska kunna ändra namnet på den tredje mottagaren från William Johnstone - ett namn som han själv aldrig verkar ha använt - till John Johnson och Johan Lindroth. Vi får se hur det går att få gehör för detta, men det är i varje fall värt ett försök. Om inte annat så för att skomakarsonen från Österbotten efter 170 år skall kunna få den plats i historien som han förtjänar. 

Mikael Apel

Uppsala

Klockargården och Bandit-Maja Sundborg

 

Vy mot Sunds kyrka i tidigt 1900-tal.

Klockartorpen i Sund har varit ett okänt kapitel åtminstone för mig. Frågan aktualiserades efter att jag funnit ett av Ålands mest omfattande rättsfall, rättegångarna emot Maja Lisa Sundborg i juletid år 1799 samt fyra därpå efterföljande mål varav den sista var i april år 1802. Maja var klockardotter och en av åtta syskon bördiga ifrån klockartorpet nära prästgården som då var beläget på samma plats där man senare uppförde en arrendatorsbostad. Denna bostad nedrevs under senare delen av 1900-talet. 

Denna vackra vy hade klockartorpets folk framför sig då de blickade ut igenom köksfönstret.

Vy över Sunds kyrka och prästgården.

Var låg då detta klockartorp och vet du Johan säkert dess plats? Ja det är en fråga som sysselsatt mig i många år och som nu har fått sin fullständiga förklaring. Jag vill åskådliggöra detta i dessa fotografier. Detta fotografi över Prästgårdsområdet och kyrkan togs år 1903 av Kvarnbofotografen Gunnar Bomanson. 

Överst i bild ser man tydligt ett hus ibland träden intill en åker. Mitt emellan det huset och ladan ser man i skogsbrynet ett annat hus skymta fram mellan träden, Det var den gamla klockargården, och det var där mordet skedde.

 På en fråga till ett flertal nu levande personer minns ingen av dem dessa två hus. Svaren fick jag av tre personer som i tiden bott i arrendatorsbostaden som hade flyttats i början av 1900-talet ifrån näset invid kanalen. Denna arrendebostad var uppförd hörn i hörn med den gamla klockargården där Lars Andersson blev mördad.

Bild över Sunds kyrka och prästgården år 1935 taget av fotograf Uno Markström. I övre kanten ser man mellan prästgården och kyrkan ett hus, det som var arrendatorsbostad och således fanns denna bostad redan år 1935 men revs i slutet av 1900-talet. Kyrkoherde Sture Mattsson hade tidigare intresserat sig för detta torp men övertog det inte utan flyttade till Tranvik. Huset hade tidigare stått på näset invid kanalen.

Vy över näset mellan kyrksunden och vi ser torpet mitt i bild invid Bromans torp. Detta hus flyttades i tiden upp till prästgårdens område och blev arrendatorsbostad. Fotografiet är taget av Anselm Sjöblad i tidigt 1900-tal. I dag står ett nytt hus på denna plats.

I den digra utredning som gjordes om mordet på skålvästgöten Lars Andersson omfattade totalt flera hundra sidor. Jag fann där ett protokoll som utvisade avståndet mellan kyrkan och klockartorpen. Ja jag skriver torpen emedan mordet skedde i den "gamla klockargården" och att det därefter byggts ett nytt som nu år 1802 innehades av klockare Lindman. Denne Lindman efterträdde Maja Sundborgs far som hade dött år 1797, alltså två år före mordet år 1799. Avståndsredovisningen finns i mitten av denna sida och dess uttydning har jag nu erhållit av transkriberingsproffs, så lydande;

- " Enligt erhållne ordres af den 28 dennes hafwa undertecknad med biträde af Nämnd hållit Syn och besigtning öfwer kummel där västgöthen Lars Andersson blev mördad uti Sunds gamla klockaregård som nu och befanns att hafwa wara ifrån det då stående ställe flyttade 60 steg norrut om klåckaren Lindmans byggning ett af bemälte Lindman ånyo upförd. Längden å stugan är 8 alnar och bredden 7,5 alnar höjden 3,5 alnar. Ifrån klockarhusens förra stående ställe ned till kyrkan 316 steg cirka 500 alnar".

Alltså, efter mordet uppfördes en ny klockargård, 60 steg ifrån den gamla platsen, vilket innebär ca 54 meter. Klockare Lindman ville antagligen, och förståeligt nog, inte bo på en plats där en ihjälslagen man blivit nedgrävd under stuggolvet. 

Här står jag invid den gamla klockargården och här blev skålvästgöten Lars Andersson mördad och nedgrävd under stuggolvet. Husets mått stämmer precis med de i protokollet angivna.

Klockare Lindmans torpgrund. Man ser hela husgrunden och spisgrunden närmast i denna bild.

Klockartorpets brunn som låg ett 25 tal meter ifrån torpet.

I den andra rättegången, i januari år 1800, berättar Maja i förhör att hon överenskom med Lars Andersson att träffas vid klockartorpet klockan 7 på kvällen. Då hon ankommer fanns han redan där och sade sig vara törstig. Hon går då till torpets brunn för att hämta vatten åt honom. Då hon kommer tillbaka ser hon huru båtsman Palmgren slår Lars Andersson så att han ramlar och därefter avlider. Hon ville nämligen skylla mordet på honom. I den därpå följande rättegången under våren erkänner hon att det nog var hon som knuffade honom så att han ramlade emot en slägga som låg på golvet.

I denna blogg har jag tidigare år 2015 beskrivit mordet och artikeln kan sökas i fliken Maja Lisa Sundborg. Den tiden antog jag att mordet troligtvis skedde i något av torpen invid strömmen men detta var inte fallet. Det som ledde mig till denna plats var den i polisundersökningen gjorda noteringen "316 steg eller 500 alnar ned till kyrkan" således inte upp som då skulle varit fallet. 

Hur jag av bara en tillfällighet hittade berättelsen om mordet på skålvästgöten Lars Andersson fick i denna bok sin förklaring. Händelsen har aldrig förklarats på något ställe tidigare i åländsk historieberättelse och skulle för evigt fallit i glömskans hav om inte den funnits i denna reseskildring gjord av Edward Daniel Clarke. Bokens titel En resa på Åland vintern 1799. Clarke hade just ankommit till Skarpans gästgård och finner huset fullt av folk. På sidan 27 finns följande notering:

- Man hade kallat på länsmannen för att döma en kvinna och hennes kumpan för att hava mördat en resande gårdsfarihandlare och grävt ned hans kropp under stuggolvet". 

Jag slog fast boken och for följande dag till Ålands landskapsarkiv för att undersöka denna rättegång, jag hade ju en tydlig tidsangivelse, i juletid den 23 december år 1799. Jag fann en märklig berättelse som skakade om mig helt och denna känsla ville aldrig släppa mig. En berättelse som åskådliggjorde hela det svenska handelsundret alltifrån vandrande gårdsfarihandlare till postorderförsäljning och dagens handelshus typ Kapp-Ahl och Ikea, således en rak linje. 

Jag fann historien om de kyrkliga klockarnas verksamhet och att de var föregångare till våra dagars folkskole-och musiklärare jag de till och med fick göra injektioner vid farsoter. De "rang i kyrkklockorna" och spelade på de orglar som den tiden började inrättas i kyrkorna. Deras lön var några tunnor råg och ibland en kollekt.

Annons om klockartjänst införd i Finlands Allmänna Tidning den 6.2.1833.

Till den vid Vårdö kapell församling av Sunds pastorat för det närvarande lediga klockare sysslan, med densamma åtföljande ärlig lön av omkring 5 tunnor spannmål, äga hugade sökande, att inom 3 månader härefter hos undertecknad pastor sig skriftligen anmäla, samt derhos bifoga bevis om en till tjänstens bestridande erforderliga skicklighet. Sund den 5 januari 1833. Carl Hällfors.

Artikel i Åland år 1913 om klockaren i Sund. Klockaren i Sund som tillika är orgelnist åtnjuter 15 tunnor och 25 kappor råg och 3 collekter.

Boken Marknad på väg av författaren Pia Lundqvist, en bok jag rekvirerade av författaren själv.

Fascinerande har varit att forska i de vandrande skålvästgötarnas verksamhet i det gamla Sverige. Hur de i tusental ifrån Västmanland i södra Sverige vandrade längs vägar och stigar ända över till Åland och till och med till fastlandet. Huru de med säckar på rygg och mage vandrade från gård till gård. De uppsökte alltid ortens kyrka för att på kyrkbacken få hålla show och berätta nyheter ifrån alla håll och kanter. Resan till Sund skulle bli Lars Anderssons sista resa. Han mördas av Maja Sundborg på söndagskvällen den 23:e november år 1799 och skulle veckan därpå begravas på kyrkans begravningsplats som den sista av alla under hela 1700-talet.

Sunds kyrkas dödbok. Den sista noterade är Lars Andersson, mördad, begravd den 29 de november 1799.

Vem var då Maja Sundborg? Ja i denna bok, Familjer och gårdar i Sund av Håkan Skogsjö finner vi inom familjen no; 2225 för Prästgården, Mats Person Sundborg. Familjen hade 8 barn varav Maja var den yngsta. Vi får här ingen upplysning om Majas livshistoria, däremot en lång artikel om hennes bror Magnus Sundborg som hade arbetat i Kvarnbo som sågare och då husbonden i gården dog "övertog" han änkan. Magnus skulle kallas för "durak" och blev förd till Sveaborgs fästning för straffarbete. Hans vidare öden har jag inte undersökt, antagligen avled han där.

Majas familj finns i Sunds komunionbok och här ser vi åren 1795 till 1801. Vad som är synnerligen märkligt är att det finns inte en endaste notering om Majas kriminella livsföring i kyrkboken. I anmärkningskolumnen till höger brukade alltid dessa noteringar finnas om församlingens medlemmar. Månne det var så att man inte ville skriva om detta då hennes far hade varit en kyrkans tjänsteman? Detta var en stor skam.

År 1797 tar historien slut då fadern dör och modern försvinner ur sikte. Det året slutar nattvardsgången. Den sista gång vi ser Maja intaga nattvarden var år 1797 och nu börjar hennes banditkarriär. Hon skall de följande åren vistas mest i tingssalarna i Sund. Hon blev anklagad för lösdriveri, för att stulit kyrkans hela nattvardsvins lager, blev frikänd ifrån det på grund av avsaknad av bevis, gav värjemålsed. Hon hade uppträtt i fyllan på ett läsförhör och för det blev dömd till kyrkotukt, samt i ett brev till koronofogden i Tosarby anklagad för att stulit en hel släde med olika föremål i Hammarland. För mordet på skålvästgöten Lars Andersson blev hon dömd till döden genom att "halshuggas och å båle brännas". 

År 1802 den 30 april hölls Urtima ting å Sunds tingsgård å Skarpans nya gästgivargård. Så lyder de första raderna i protokollet. Det skulle taga hela tre år innan denna rättegångskarusell var över.

I samband med forskningen om Maja Lisa Sundborgs rövarliv i Sunds socken fann vi denna notis. 

Villmanstrands spinnhus. Död den 25.2. 1821. Begravd 1821. No 6 Quin: Maja Lisa Sundborg. Nerffeber rödfeber. Ålder 54. 

Var detta vår Maja Lisa? Med största sannolikhet. Hon hade undkommit bödeln, slingrat sig ur rättsmaskineriets klor. Trots att den dåvarande svenske kungen nekade henne två gånger nåd, avlider hon på Villmanstrands spinnhus i en den tiden vanlig åkomma, nervfeber. 22 år efter att hon mördat skålvästgöten Lars Andersson i Sunds klockaregård och grävt ned hans kropp under sitt stuggolv i den "gamla klockargården".

Artikeln kommer att uppdateras.

I Godby den 26 mars år 2025

Johan G. Granlund